Sarah Klang: ”Jag tycker inte musik är så stort, det är bara musik”

Sveriges nyaste solodiva Sarah Klang om äckliga gubbar, Yung Leans farmor och varför omedelbar framgång kräver regelbundna besök hos psykologen.

Hej Sarah! Hur mår…

– Jag är otroligt bakfull. 

Mysigt. Vad äter du när du är bakis?

– Alltså, jag åt bara köttbullar på hotellfrukosten imorse. Jag tycker det är snällt både i smak och konsistens. Oftast känner jag däremot för att vara extra healthy när jag är bakis – att äta en iskall gurka i motvind känns rimligt. 

Smart av dig att ta namnet Klang ändå. 

– Haha, ja, alltså jag har inte tagit det. Jag är född en Klang. Det är många äldre människor som tycker det är lite roligt att säga, det har en så bra… klang. Det är ett svenskt namn och jag tror det finns några andra familjer som heter det – det är ett gammalt arménamn tror jag, typ som att vissa heter Krut och Bomb. 

Du rör dig i en inte helt ogubbig genre – hur känns det?

– Underbart ändå. Ibland när jag spelar live kan jag känna, ”herregud vad gubbig den här låten är”, men jag har alltid gillat, typ, Bruce Springsteen och många gubbar. Gubbar gillar mig också, har jag märkt. 

Ehh…

– Det lyser i deras ögon på spelningarna. Som att de tänker, ”gud va hon är go, hon är så tokig.”. Som att jag för vissa gubbar är en Manic Pixie Dream Girl – de blir fascinerade på ett lite äckligt och gubbigt sätt.  

Som att det är anmärkningsvärt att en ung tjej kan skapa den här musiken.

– Precis. Det är intressant att skåda. 

Fast det låter mest obehagligt?

– Haha, ja, men det finns andra obehagliga saker att uppleva som kvinna. Det här är bara ett lager. Det är flest goa människor som gillar mig, och gubbarna är för det mesta snälla. Även om det finns äckel. 

Är det inte en skum känsla att knega och kämpa för sitt liv, och sedan helt plötsligt geniförklaras av allt och alla?

– Jo, det är superkonstigt. Det konstigaste är att jag inte jobbar med någonting längre – för jag tycker inte musik i sig är något jobb. Jag gör bara det här nu och tjänar inga pengar. Det är jobbigt att åka långt i en turnébuss, men musik i sig är inte jobbigt. Det som kan vara slitigt är att göra fem spelningar i rad och festa så man har en riktigt kemisk bakfylla lagom till de sista spelningarna. Då kan det bli problematiskt, vilket jag inte är van vid. Jag går hos en psykolog nu.

För att?

– För att det är så konstigt allting. Att få mycket beröm. Det är inte varje människas vardag utan man får kanske beröm av sin partner. Men att bli kallad för ”otrolig” varje dag, det fuckar lite med mitt huvud. Man blir paranoid, den här bluffkänslan – ”gud, de kommer komma på mig snart” – den har man ju alltid. Men när man blir uppmärksammad försvinner inte den utan blir bara starkare. Jag googlar ofta mig själv och undrar när Flashback-tråden ska dyka upp. 

Är du rädd för att framgången ska falna?

– Grejen är att jag vet att det snart kommer en sur jävel som inte känner så mycket för min musik, och har irriterats över alla hyllningar. Snart kommer den stora sågningen – någon som tänker att ”jag ska fan vara den första som ser igenom det här”. Det kommer vara superelakt, skrivet av någon Betnér-person – en kille som bara, ”vad är det här?”. Hypen kan inte vara för alltid. Det blir tråkigt för folk, så snart måste det komma någon som tycker jag är pajig. 

Du älskar Yung Lean. Har ni träffats?

– Jag ballade ur när han vann på Grammis, och har aldrig varit med om något sjukare i mitt liv. Hans farmor gick upp i hans ställe, eftersom han var iväg och gjorde någonting annat, och läste en dikt av någon rysk poet. Det var det största någonsin. Jag blev så ledsen att han inte var där, men samtidigt glad över att han förmodligen hade någonting fetare på gång. 

Vad tyckte du om Grammis?

– Grammis är bara lite artister och folk som jobbar med musik, vilket är jävligt tråkigt. Jag var glad över att det inte sändes på tv eftersom det är helt absurt. Det var lite mindfuck att se snubben från Poodles sitta bredvid typ Markoolio. Själv pratade jag med Solen hela kvällen. Vi kunde relatera till att tillhöra någon slags grupp. 

Folk tycks gråta till din musik – vad gråter du själv av?

– Mig själv. Nej, jag skojar. Men typ YouTube-grejer, ”Father comes home to his daughter after Iraq”. Det gråter jag till för att må bättre efteråt. Jag kan gråta också om det är väldigt maffigt och fint, jag grät till Call me by your name. Den är väldigt bra, och sexig. Man vill vara en homosexuell kille när man ser den filmen. 

Kändes det lite fusk att du fick sjunga "Make Your Own Kind of Music" av Cass Elliot i På Spåret, som uppenbarligen passade dig alldeles förträffligt, istället för någon annan betydligt knepigare låt?

– Jo, kanske. Från början skulle vi också göra Seven Nation Army, vilket inte hade varit så kul. Så vi sket i den och körde Sunny istället. Men man är som artist överlag ganska involverad i att välja låt. Make Your Own Kind of Music är faktiskt en ganska svår låt, och jag var ganska nervös över att det inte skulle bli bra. När jag träffade Stefan (Sporsén, kapellmästare i Augustifamiljen, reds anm) presenterade han lite låtar han hade tänkt ut, där den fanns med, och jag sa att den var min favorit.

Den gick uppenbarligen hem i de beryktade stugorna.

– Responsen efter den jävla låten var helt sjuk. Särskilt eftersom jag inte tyckte framträdandet var så bra. Hela ”Här chockar hon”-grejen var orimlig – jag hade inte visat pattarna liksom. Jag sjöng den bra och det är ingen skräll. Det fanns ingen chockfaktor. Fatta vad kära gubbarna hemma i tv-soffan blev i mig, på grund av min klänning och på grund av att de tycker att jag är go. Direkt efteråt hade jag femtielva vänförfrågningar av gubbar på Facebook som ville prata med mig. 

Så vad hade varit mardrömslåten att framföra?

– Något med Queen, för jag hatar Queen. Eller Mr. Lover Lover, vad heter han? Shaggy. Usch. Eller något med Bowie. Typ "Let’s Dance", det är min värsta låt. 

Det sägs att när du flyttade ihop med din (dåvarande, reds anm) kille kom du in och röjde runt, och gjorde om inredningen totalt på bara tre dagar? Ryktet på stan skvallrar dessutom om en blandning av Lulu Carter och Hötorgsjesuskonst.

– Exakt så är min stil. Kolla här, jag gjorde inte om – jag satte upp min skit. Han hade inga grejer! Seriöst, om han bodde ensam så hade det varit en tom lägenhet med en tavla som står på golvet. Så klassiskt killigt och dumt. Jag tycker det är mysigt att göra fint. Det ska inte vara minimalistiskt, även om jag hade mått bra av det. Jag samlar på snäckor, kristaller, och typ ljus och sånt. Det blir väldigt krimskramsigt, men jag är väldigt manisk när det kommer till att städa. Men det är verkligen Lulu Carter eller Karolina Gynning, fast utan pengar.  

Vad är det med dig och ordet lurkig?

– Det är väl en bra beskrivning, som att jag är lurkig i dag för att jag är bakis. Ett lurkigt state of mind, lite äcklig. En lurk är ju en gubbe i fettfläckiga mjukisbyxor som röker hasch i sin lägenhet. Jag har två mode, ett där jag tar hand om mig själv och tänker på hudvård, men sen när man är ute och spelar får jag en hang up, så jag duschar inte och skippar att borsta tänderna på typ två dagar. Som att jag inte orkar, man bara sminkar över det Marie Antoinette-style. 

Kan det finnas någon fara med att hyllas som du gjort för ett debutalbum?

– Den enda faran är att jag vet vad folk kommer att säga om nästa skiva – att den inte är lika bra som den första. Andres Lokkos söndagsessä om mig var det sjukaste jag läst, det var så flummigt och jag visste inte ens om han tyckte om mig efteråt. Han måste ha tagit något när han skrev det. Han skrev att jag tog tillbaka musiken till år noll och jämförde det med Berlinmurens fall. Han var crazy. Jag tycker inte musik är så stort, det är bara musik. 

Samtidigt är du en uppenbart talangfull musiker – hur är det med din kunskap kring musikhistoria?

– Den är väl okej. Min musik är ju vintage-inspirerad, jag gör musik som redan har gjorts. Jag uppfinner ju inte hjulet. Det gör jag inte. Men jag lyssnar inte på något obskyrt, verkligen inte. jag brukar googla ”Most famous female artist of all time”, så lyssnar jag. 

Kan du berätta titeln på din nya platta?

– Nej, inte i Café. Men i Damernas Värld däremot… Nä, jag skoja. Jag vet så klart inte exakt hur det blir, låtarna är inte ens inspelade. 

Men de är skrivna?

– Mer än hälften är skrivna. Ska prutta ur mig tre till så det inte blir en EP.F

Sarah Linnea Nova Klang

FÖDD 26 augusti 1992

BOR I Göteborg

KARRIÄR Charmade brallorna av tv-sofforna när uppträdde i På Spåret med låtarna ”Make Your Own Kind of Music” av Cass Elliot och ”Sunny” av Bobby Hebb. Sedan dess har hon hunnit bli nominerad till flera Grammis och dessutom vunnit Grammis, göra ett bejublat uppträdande på P3 Guld-galan med sin låt ”Left Me On Fire”, samt agera förband åt First Aid Kit.

AKTUELL MED Singeln "Call Me" som är den första från hennes efterlängtade andra album.