Därför känner vi hatkärlek inför Disneys nya live-action-filmer

Det är ju inte utan cynism som man mottar nyhet efter nyhet som vidimerar misstankarna om att Disney verkar ha på sin agenda att förvandla samtliga av sina animerade succéfilmer till så kallade ”live-action”-filmer. Uttrycket är något tvetydigt, en enkel sökning på Google förklarar att ”action in films involving filming real people or animals, as contrasted with animation or computer-generated effects.”

Tillåt mig här ställa mig tveksam till att faktiskt kunna kalla den kommande ”live-action”-versionen av Lejonkungen för just live-action. För den består ju ENBART av djur framställda genom specialeffekter? Här är hur som helst en totalt omdömeslös lista över varför vi älskar – och på samma gång avskyr – Disneys live-action-filmer.

1. Cashen

När den Jon Favreau-regisserade The Jungle Book landade för drygt tre år sedan hyllades den för sina mycket realistiska, men fortfarande datorgenererade (oerhört framvärkt översättning av computer-generated effects), djur. Miljöerna och huvudkaraktären Mowgli bestod till mesta del av faktiska miljöer, även om man får dra slutsatsen att ”djungeln” var en stor soundstage (Pinewood Studios, måntro?). The Jungle Book drog in 966 miljoner dollar internationellt, så det fanns en skaplig morot för Disney att vilja fortsätta finansiera liknande projekt.

2. Vi älskar att vara cyniska

Man lät Favreau ta sig an ävenThe Lion King, och efter den första teasern (ovan) kommit jublade människor, men purister menade att det här är en film som till 100 % består av CGI (computer-generated images). Absolut, och jag håller med om att det är en stretch att prata om The Lion King som live-action. Distinktionen mellan animerad film och live-action handlar egentligen om att i en animerad film sker allt arbete i en dator, utan någon soundstage eller fysiska kameror.

The Lion King har spelats in med hjälp av datorer och kameror och en så kallad bluescreen stage. Så på ungefär samma sätt som Andy Serkis hoppade runt med massa elektroder fästa på sin kropp som fångade hans rörelser, fördes in i en dator och så skapade man Gollum, har en del av The Lion King kommit till. Känner man att man vill grotta ned sig mer i varför The Lion King faktiskt är en live-action finns det en mysig artikelpå Screenrant.

3. Uncanny valley-effekten är påtaglig

Självklart diskuteras frågan om live-action versus animerat konstant. I en artikel från technördtidningen Gizmodo presenterar man problematiken med att tecknade figurer sällan är proportionerliga mot riktiga människor, och exemplifierar svårigheterna i att hitta en riktig människa som liknar Jafar, vars långa ansikte och sicksackade skägg ju är ikoniskt, men som blir helt knäppt när det är en verklig människa. Någon slags bakvänd uncanny valley-effekt.

På tal om Jafar: få lär ju ha missat att det också kommer en live-action Aladdin till sommaren. Den har precis som de andra live-action-Disney-filmerna varit oerhört efterlängtad, även om mångas ansikten förvreds i plågor vid den första anblicken av Will Smiths Anden.

Och även om Will Smith ser rent utsagt F-Ö-R J-Ä-V-L-I-G ut som Anden (trodde någon det skulle se BRA ut?) så har vi här kanske det första riktigt bra exemplet på en ordentlig live-action-film där majoriteten håller med om att det faktiskt är live-action.

4. Igenkänningen!

Disney är så klart inte först med att göra live-action av animerade förlagor, men på grund av att det finns en så bred igenkänning i en enorm målgrupp fortsätter man pumpa ut den här typen av filmer. The Jungle Book var ändå bra, och The Lion King kommer säkert riva upp gamla sår när Mufasa förintas av en hord med antiloper medan Simba ser på.

Under måndagen svensk tid släpptes en första trailer till en ny live-action, dock inte från Disney utan det är Paramount Pictures som tyckt sig se ett intresse för en live-action-version av Nickelodeons Dora the Explorer. Som en blandning av Djungel George och Young Indiana Jones, om man så vill.