5 anledningar att aldrig mer se en direktsänd gala

Det finns inget enkelt, sympatiskt och bra sätt att säga det här, men jag avskyr att se på alla typer av galor. Oavsett om det är Golden Globes, svenska Grammis, Idrottsgalan, Ballon d’Or (vem ser ens på den, ärligt talat) eller den nyss avslutande Oscarsgalan, så är det någonting inom mig som knyter sig och får mig att i kramper sträcka mig efter tv-dosan och byta kanal. Det går bara inte. Jag vill vända ut och in på mig själv när jag ser kändisar stå och stryka varandra medhårs. Lloyd Christmas förklarar mina känslor allra bäst.

Visst, jag är inget monster – självklart är det härligt att minoriteter börjat bli åtminstone lite mer representerade i dessa sammanhang (Rami Malek blev i och med sin vinst igår för rollen som Freddie Mercury den första egyptisk-amerikanska skådespelaren som tilldelas en Oscar). Kvinnor är dessutom betydligt mer representerade i dag än tidigare, även om det i Oscarssammanhang fortfarande gapar tomt i kategorier som Bästa regissör, Bästa scenografi och Bästa foto.

Det finns så klart en oförenlighet att uppmärksamma här. För även om jag inte är en sinnessjuk person som en söndag sitter uppe hela natten mot den i vanliga fall redan tunga måndagen och glor på en långtråkig gala, så vill jag ju veta vad som hände. Allt annat vore tjänstefel. Jag ÄLSKAR att Ludwig Göransson fick en Oscar för sin musik i Black Panther. Jag GILLAR att Olivia Colman tilldelades en Oscar för sin roll som Drottning Anne av England i The Lobster-regissören Giorgios Lanthimos (i USA stiliserat ”Yorgos”) film The Favourite, och det är självklart fantastiskt att Green Book fick pris för Bästa film OCH Mahershala Ali (som sa ”fuck you” till alla med sin underbara beanie matchad med murarskjorta och dubbelknäppt paisleymönstrad smoking) för Bästa manliga biroll.

På det stora hela är jag alltjämt en idog motståndare till allt som har med dessa galor att göra, och därför vill jag lista en rad anledningar till varför vi dödliga inte behöver eller kanske ens borde bevittna skiten.

1. Ingen ser på galorna längre?

Tidigare i februari publicerade SVT Nyheter en artikel där man skrev hur mycket galatittandet faktiskt minskat sedan 90-talet. I snitt 1,5 miljoner svenskar bänkade sig framför Grammisgalan under 1900-talets sista decennium, medan den siffran 2017 var nere på 164 000. Det innebär en minst sagt dramatiskt minskning på 89 %. Anledningen? Enligt Andres Lokko, som intervjuades i nämnda artikel från SVT, menade att han ”tror att den stora tv-sända galan under buller och bång och den enorma prestige som fanns kring den… den är nog ganska körd.” Ridå.

2. Vi behöver inte stryka kändisarna medhårs – det gör de så bra själva

3. Det pajar förutfattade meningar om en film

En sak som kanske är svår att erkänna för många men som förmodligen – har du inte hunnit se en film som belönats med en Oscar finns det en överhängande risk att du börjar se på sagda film med en om inte medveten så undermedveten känsla av att ”du SKA tycka den här filmen är briljant, den fick ju en OSCAR?”.

4. Galan är alldeles för långdragen

Den genomsnittliga tiden en Oscarsgala pågår är mellan 3,5-4 timmar. Är inte det helt knäppt? Personligen har jag, uppenbarligen, aldrig bemödat mig med att plåga mig igenom en alldeles för lång gala mitt i natten en jävla söndag, men det känns ju som att det räcker gott och väl att kolla valfri dags- eller kvällstidnings sammanfattning av vinnarna, samt några tacktal av de personer man verkligen beundrar?

5. Inte ens huvudpersonerna vill vara med längre

Efter att Kevin Hart tackat ja, och sen tackat nej efter att på ett minst sagt osympatiskt vis vägrat be om ursäkt för sin homofobi, till att leda Oscarsgalan hade personerna bakom spektaklet stora bekymmer med att hitta någon som kunde ta sig an uppdraget. Samma grej med Super Bowl, ingen ville uppträda, och det slutade med att Maroon 5:s (som uppträdde i slutändan) sångare Adam Levine fick skäll för att ha visat sin bröstvårta i stundens hetta. Oscarsgalan 2019 leddes istället av flertalet välkända personer, bland annat Maya Rudolph som inledde hela kalaset. Men det säger väl en del om sakernas tillstånd när ingen vill leda världens mest sedda, respekterade och upphaussade tv-sända gala?