Popkultur

Popkultur

Popkultur

David Johansson skriver om senaste popkulturen

”Sista avsnittet av Game of Thrones fick mig att fånle och torka fuktiga ögon”

game of thrones järntronen

Det säger väl sig självt, men någon form av spoilers är att beakta nedan.

 |  Publicerad för 18 timmar sen  |  Lästid: 5 minuter

Under hela den avslutande säsongen av HBO:s monstersuccé Game of Thrones har jag som många andra uttryckt en inre frustration över flera element i de futtiga — om än visuellt maxade — sex avsnitten. Game of Thrones är som bekant baserat på den kultförklarade fantasyromansviten A Song of Ice and Fire av den amerikanske författaren George R.R. Martin, som totalt innefattar sex mastodontromaner. Hittills har fyra av de sex planerade volymerna publicerats, och redan från början var seriens showrunners Daniel Benioff och D.B. Weiss införstådda med att Game of Thrones skulle tuffa på som tåget, och att risken för att serien skulle gå om böckerna var överhängande

Efter fem fullkomligt glimrande säsonger, som vände upp och ned på tv-serien som koncept, där the good guys fick sina huvuden avhuggna och de onda blev kungar och drottningar, så hände det till slut. George R.R. Martin hann inte publicera sin femte roman A Dance with Dragons, och HBO beslutade att man, visserligen i samråd med Martin, skulle fortsätta serien. Något annat alternativ var heller aldrig egentligen aktuellt, med tanke på vilken sjuk kassako serien varit för HBO. 

Författaren fick avslöja för producenterna hur han planerat de sista två romanerna samt slutet, som sedermera fick välja vilket håll man valde att föra tv-serien i. Någonting som kändes vanskligt och riskfyllt, men också det enda lösningen på det här exempellösa problemet. Klipp till fyra år senare, och Martin har fortfarande inte släppt den femte romanen. Den 19 maj sände HBO det allra sista avsnittet av en av sina största tv-serier någonsin.

sean bean ned stark
Sean Bean som patriarken Ned Stark i det allra första avsnittet av Game of Thrones. Foto: HBO

Tillbaka till frustrationen över de senaste säsongerna: mycket på grund av att manusförfattarna inte längre hade Martins källmaterial att luta sig emot, utan endast använt sig av hur Martin planerar att avsluta A Song of Ice and Fire. Det är ingen som säger att Martin kommer berätta historien precis så som han informerade HBO om hur han planerat. Vissa spekulerar till och med i att de två sista romanerna redan är skrivna, men att Martin inväntat fansens reaktioner på de olika berättelserna och hur tv-serien knyter ihop säcken, innan han publicerar sin version. Högst osannolikt, men naturligtvis en kittlande tanke.

A Song of Ice and Fire är en otroligt intrikat serie romaner, där karaktärer, myter, profetior, och urgamla berättelser bildar ett komplext nät i sann fantasyanda. Själv har jag inte läst böckerna, men inte kunnat hålla mig från att läsa diverse synopsis. Det är helt omöjligt att återspegla allt som berättas i böckerna, i serien. Martin själv har uttryckt att det enda från böckerna han själv tyckte kunde fått vara med i tv-serien var Lady Stoneheart, den återupplivade Catelyn Stark vars enda mål i sin odöda tillvaro är att hämnas mordet på sin son Robb Stark, och ger sig efter alla från House Frey (de som i serien mördade Robb Stark, hans fru, samt Catelyn Stark under det som blivit känt som The Red Wedding). Lady Stoneheart är en karaktär många håller som en av de bästa i hela romansviten, som trist nog aldrig fick chansen i tv-serien — även om de teasade rejält om Lady Stoneheart för ett par säsonger sedan.

Exemplet med den återupplivade Catelyn Stark är bara ett av många där serien valt andra vägar än böckerna. Och det är helt fine, det är som sagt helt omöjligt att återspegla böckernas myriad av berättelser och karaktärer på ett rimligt sätt i en tv-serie. Någonting som jag fortfarande observerar med neutralitet är de planerade fem prequel-serierna som HBO utvecklat. Den första som serien som är beställd spelas in i sommar, där Naomi Watts har huvudrollen. Det är oklart exakt vad serien, som är skriven och utvecklad av George R.R. Martin och Jane Goldman, ska handla om även om vi vet att det blir en så kallad prequel då handlingen är förlagd flera tusen år innan händelserna i Game of Thrones. Watts karaktär har beskrivits som ”a charismatic socialite hiding a dark secret” och hon verkar i en tid då världen håller på att övergå från ”the Age of Heroes” till att träda in i en ”mörk tid”. Laddade värdeord finns!

Tyrion Lannister (Peter Dinklage) och Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) med sina drakar. Foto: HBO

Fram till den åttonde och avslutande säsongen av Game of Thrones var jag väldigt förlåtande för diverse plot holes, karaktärer som agerar slightly out of character, och andra utvecklingar som rimligtvis inte sker i böckerna. Men i och med den åttonde säsongen har jag definitivt hoppat på klagotåget, i synnerhet efter det fjärde avsnittet som jag håller som seriens överlägset sämsta. Däremot fördömer jag de rent löjliga utspelen av fans som menar att serien borde göras om med ”competent writers”. Det är, som både Jacob Anderson (Grey Worm) och Sophie Turner (Sansa Stark) uttryckt i media de senaste dagarna, ”respektlöst”. Eller så väljer man bara den enkla vägen, som Kit Harington.

Vi får inte glömma att Daniel Benioff och D.B. Weiss varit huvudförfattare och showrunners sedan första avsnittet, och bara för att det inte fanns samma tyngd kvar när serien gick om böckerna innebär inte det att fans, som inte arbetat med en av världens största tv-serier under ett decennium av sitt liv, har rätt att kräva ominspelningar som om serien tillhörde dem. Samtidigt finns en efterhängsen övertygelse hos de flesta som tittat på serien att kvaliteten sjönk avsevärt från och med säsong 6, mycket på grund av att manus och dramaturgi kändes framhetsad, det vill säga raka motsatsen till vad Game of Thrones behöver vara. Jag kommer fortfarande aldrig förstå varför de två sista säsongerna bestod av sju respektive sex avsnitt vardera, när de mer än någonsin behövde bestå av de sedvanliga tio avsnitten och verkligen ges tid att bearbeta alla lösa trådar och karaktärsark.

Jon Snow (Kit Harington) och Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) fick enligt många sina karaktärer fullständigt förintade under de sista avsnitten av Game of Thrones. Foto: HBO

Trots ett par svajiga sista säsonger med många oklarheter, så fick ändå det allra sista avsnittet av Game of Thrones mig att fånle, rysa, torka fuktiga ögon och känna ett otroligt lugn över att mitt och många andras livs största tv-upplevelse nått sitt slut på ett någorlunda värdigt sätt.

Nu ska jag gå och köpa A Song of Ice and Fire: A Game of Thrones på pocket.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad för 18 timmar sen

Trailern till Westworld III bådar GOTT

aaron paul westworld 3
| Foto HBO  |  Publicerad för 2 dagar sen  |  Lästid: 1 minut

Många var vi som inte ville veta av Westworld längre efter den röriga, underpresterande och direkt frustrerande andra säsongen. Slutet var också av en sådan karaktär att en fortsättning kändes knepig. Det var fram tills i morse, när HBO beslutade sig för att dela med sig av trailern till den tredje säsongen av Jonathan Nolan och Lisa Joys upphaussade framtidsdystopi.

Det verkar äntligen som att vi kommer att få se hur världen utanför Westworld-nöjesparken ser ut, och i den blir robotarna fler och fler – någonting som tredje säsongens huvudrollsinnehavare Aaron Paul kontemplerar över i trailern som släpptes innan Game of Thrones-seriefinalen under söndagen.

Förutom Breaking Bad-stjärnan ser vi också Master of None-geniet Lena Waithe samt det musikaliska underbarnet Scott ”Kid Cudi” Mescudi i huvudrollerna. Serien känns mörk, vi hör Pink Floyds ”Brain Damage” i bakgrunden och stämningen är Blade Runner möter… ja, Westworld.

Westworld III beräknas ha premiär under 2020.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad för 2 dagar sen

Beach Boys-trummisen Dennis Wilson levde och dog under den kaliforniska solen

Den enda äkta surfaren i The Beach Boys drunknade i Marina Del Rey, Kalifornien, 39 år gammal.

| Foto Michael Ochs Archives/Getty Images  |  Publicerad 2019-05-16 10:05  |  Lästid: 3 minuter

Det är den 6 april 1968 och Dennis Wilson, trummis i The Beach Boys och mellanbror till sina bandkollegor Brian och Carl Wilson, formligen flyter nedför Sunset Strip och utforskar områdena kring Malibu. Han är uttråkad, och anledningen till tristessen är att The Beach Boys planerade turné genom den amerikanska södern skjutits upp på grund av mordet på Martin Luther King, Jr. två dagar tidigare.

Wilson ser plötsligt två unga tjejer lifta och bestämmer sig för att plocka upp dem. Han skjutsar tjejerna dit de ska, medan han berättar om sitt bands samröre med Maharishi Mahesh Yogi, mannen som populariserade transcendental meditation, och de liftande tjejerna berättar i sin tur att de också har en slags guru: en man de kallar för ”Charlie”, som just suttit av ett 12 år långt fängelsestraff.

En stund senare ser han samma tjejer lifta igen. Han plockar upp dem och kör till sitt hus på 14400 Sunset Boulevard. Liftarna, som heter Ella Jo Bailey och Patricia Krenwinkel, får stanna i huset medan Dennis Wilson åker till studion. När han återvänder senare på samma kväll ser han en skäggig gestalt ockupera hans garageuppfart. Mannen presenterar sig som Charles Manson, och när de båda slår följe in i Wilsons hus upptäcker Beach Boys-trummisen att hans hus blivit ett slags tillhåll för en samling människor med koppling till den märklige, skäggige mannen på hans garageuppfart, och självklart även de liftande tjejerna.

dennis wilson charles Manson
Wilson (v) och Charles Manson (h). Foto

Att Dennis Wilson under en period beblandade sig med Manson-familjen och Charles Manson själv är ingen nyhet, men det är kongenialt med Wilsons persona. Som den tveklöst coolaste medlemmen av The Beach Boys (inte på grund av drogmissbruket, kids) var Dennis Wilson en larger-than-life-personlighet med ett gravt alkohol-, kokain- och heroinmissbruk, och han förkroppsligade hela sextiotalet: han älskade att leva gränslöst, brydde sig inte om material ting, deltog i orgier och andra tveksamheter med Manson-familjen, och testade under slutet av 1960-talet heroin för första gången. Inte sällan ersattes han under studiosessioner av Beach Boys studiotrummis Hal Blaine – något som inte verkade störa honom nämnvärt, så länge checkarna rullade in.

Dennis Wilsons liv är, som många andra rockstjärnor från 60- och 70-talet, tragiskt. När The Beach Boys släppte sin första, femtiotalsdoftande singel ”Surfin’” 1961 (ej att förväxla med den avsevärt mer kända ”Surfin’ USA”) var Dennis Wilson 19 år gammal. Som den enda medlemmen i bandet som faktiskt kunde surfa och levde i den kulturen var Wilson den som kom på idén att bandet skulle sjunga om surfing och den kaliforniska livsstilen. Pengarna flödade tidigt efter bandets omedelbara framgångar, och Wilson var inte blyg med att spendera dem.

Klipp till: 28 december 1983. Dennis Wilson har druckit intensivt efter att ha checkat ut från avgiftningen på St. John’s Hospital and Health Center i Santa Monica. Han har tre veckor tidigare hunnit fylla 39 år, och har under en tid levt som nomad i områdena kring Los Angeles. Hans solokarriär, som börjat lysande med det i dag kultförklarade albumet Pacific Ocean Blues (1977), har stagnerat efter att diverse Beach Boys-projekt hindrat Wilson från att på riktigt satsa solo. En uppföljare, Bambu, släpptes på en dubbelutgåva av Pacific Ocean Blues många år senare.

Plötsligt befinner sig Dennis Wilson ute på piren vid Marina Del Rey. Han bestämmer sig, efter att ha druckit intensivt hela dagen, att på eftermiddagen börja dyka efter saker han ska ha kastat i vattnet från sin yacht tre år tidigare. Enligt den rättsmedicinska undersökningen ska Wilson ha upplevt det som kallas uppstigningssvimning, en term ofta förekommande inom dykning, där ”dykaren förbrukat för mycket syre under dyket och att det sker ett naturligt tryckfall i lungorna under uppstigningen”. Detta kombinerat med en hög promillehalt gjorde att Dennis Wilson till slut drunknade i vattnet han spenderat stora delar av sitt liv, 39 år gammal.

Dennis wilson pir

Som Dennis själv, kusligt nog, skrev på insidan av omslaget till bandets album All Summer Long från 1964, ”They say I live a fast life. Maybe I just like a fast life. I wouldn’t give it up for anything in the world. It won’t last forever, either. But the memories will.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-05-16 10:05

Filmtisdag: peppen för dokumentären om Linda Ronstadt är total

"The Sound of My Voice" har nyligen visats på Tribeca Film Festival.

| Foto: Michael Ochs Archives/Getty Images  |  Publicerad 2019-05-07 12:16  |  Lästid: 2 minuter

Första låten på Linda Ronstads debutalbum som soloartist är en cover på Bob Dylans ”Mama, You’ve Been on My Mind”. Ronstadt har döpt om den till ”Baby, You’ve Been on My Mind”, och som med så många av hennes covers blir den till hennes egen. En nästintill bättre version är Dylans, eller Johnny Cash tolkning. Linda Ronstadt hade förmågan att sjunga precis allting, i alla musikgenrer, och att det nu kommit en dokumentär med namnet The Sound of My Voice — hur romantisk titel? — gör mig lycklig och varm i hela kroppen. 

Linda Ronstadt diagnosticerades med Parkinsons 2012, tre år efter att hon gjort sin sista livespelning 62 år gammal, och valdes kort därefter in i Rock n Roll Hall of Fame. Konkurrensen för alla artister som kom ur sina kokonger under slutet av 60-talet var vild, och på grund av oklara omständigheter har Ronstads artistskap fallit lite i glömska. Hon fanns däremot med i folk-rock-scenen i Los Angeles i slutet av 60-talet och början av 70-talet, och var förband åt artister som Neil Young. För en bred publik kanske hon mest är känd som en av tre artister som gjorde Trio-albumen — de andra två var Emmylou Harris och Dolly Parton.

Hon bottnade i countryn, men kunde ta sig an i princip vad som helst. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på låtar som ”Rock Me On The Water” och ”Will You Love Me Tomorrow” och funderat på varför jag inte lyssnat på mer låtar med henne. Hon är en av de många som spelat in ”I Will Always Love You”, och låtens författare Dolly Parton berättar i The Sound of My Voice hur när man älskar andras låtar och gör covers på dem precis som Linda gjorde blir de på ett sätt ens egen. Hennes fantastiska countryversioner av urkraftslåtar som ”I Fall To Pieces” och ”In My Reply” gör mig vimmelkantig.

De tidiga recensionerna och omdömena om filmen är att vi får stifta bekantskap med en sångerska som inte har några som helst divalater i sig; hon kunde nöja sig med att vara backup-sångare för Dolly Parton och var lycklig över att bara dela scen med countrygiganten. Någonting hon aldrig vek sig för var friheten att få sjunga den genre hon var intresserad av just då, oavsett om det var folk, country, rock, eller mariachi (Ronstadts familj på faderns sida var latinamerikansk) långt senare i karriären.

The Sound of My Voice visades på Tribeca Film Festival i slutet av april, och kommer att visas på amerikanska CNN (oklart varför) senare i år. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-05-07 12:18

Kanye West gör tv-serie om Kanye West med Jaden Smith i rollen som Kanye West

Kanye West.

| Foto Getty Images  |  Publicerad 2019-05-02 07:15  |  Lästid: 1 minut

Yeezy TV? Under onsdagskvällen framgick det av amerikansk media att rapparen och producenten Kanye West håller på att för Showtime utveckla en serie om sig själv. Tydligen ska Jaden Smith, FRÄMST känd för sin pappa Will Smith, spela huvudrollen som ”en Kanye West från en alternativ verklighet.”

Det rör sig om 30 minuter långa avsnitt i antologianda, rapporterar The Hollywood Reporter, och går under namnet Omniverse. Smiths musikkarriär faller inte direkt under kategorin ”livsomvälvande”, och hittills har den mest respektabel skådespelarinsatsen varit i Netflix The Get Down. Kanye kommer tillsammans med bland andra manusförfattaren Lee Sung Jin att agera exekutiv producent för serien. I samband med nyheten gav också Lee Sung Jin ett uttalande:

”I’m honored and thrilled to be collaborating with everyone involved to present an alternate world through the eyes of a young man somewhere in the multiverse who happens to also be a Kanye West. Omniverse is not set in our world nor about our world’s Kanye West as we aim to add a new spin on alternate realities, consciousness, and push the limits of half hour narrative.”

Nyheten om en serie om Kanye West som utvecklar en serie om Kanye West där Jaden Smith spelar Kanye West kan absolut kategoriseras som sval, när alla bara vill veta vad fan som egentligen händer med YANDHI.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-05-02 17:09

De 17 bästa ”Tiny Desk”-konserterna alla borde se

Amerikanska public service-stationen NPR anordnar konserter i vad som ser ut som en kombinerad musik- och bokaffär, men som faktiskt är deras egna högkvarter i Washington, D.C.

| Foto: Heeather Kim/NPR  |  Publicerad 2019-04-23 12:24  |  Lästid: 4 minuter

En kväll när musikern och mediapersonligheten Bob Boilen tillsammans med musikredaktören på NPR (National Public Radio) Stephen Thompson varit på en bar i Washington, D.C. och försökt se folkmusikern Laura Gibson uppträda, var de så frustrerade över att de inte kunde höra musiken. Anledningen var att den till bredden fyllda baren skapade ett sådant oväsen att musiken helt enkelt överröstades.

Bob Boilen hade vid det här laget etablerat sitt radioprogram All Things Considered, som MYCKET långsökt kan liknas vid P3 Osignat – ett program som lyfter musiker som står utan skivkontrakt, eller helt enkelt inte etablerat sig ännu. Man började med tiden också sända live från klubben 9:30 i Washington, D.C., och efter den där kvällen på Laura Gibsons spelning skämtade Thompson om att man borde låtit henne spela vid Boilens ”desk”, det vill säga skrivbord, just för att undvika publiksorlet som kan uppstå i trånga lokaler som den de precis närvarat vid.

Sagt och gjort så föddes Tiny Desk Concerts när man en månad senare bjöd in Laura Gibson att spela vid Boilens skrivbord lokaliserat inuti NPR:s högkvarter. Sedan dess har okända, ganska kända, och väldigt kända artister gästat Boilen och Tiny Desk Concerts har blivit någonting att räkna med.

Här är de 17 bästa konserterna du kanske sett, men om du inte gjort det är det sannerligen dags.

1. The Tallest Man On Earth

Det har hunnit gå tio år sedan en välgroomad Kristian Mattson visade vem som bestämmer i post-folk-genren. Hans flinka gitarrspel, sandpappriga röst och abstrakta sångtexter har gjort honom till om inte ett unikum så en rakt igenom fulländad artist. Här spelar han några låtar från sitt omedelbart kultförklarade debutalbum Shallow Grave.

2. Daniel Caesar

24-åriga Daniel Caesar från Kanada har en röst som låter långt mer mogen än någon som är 24 år gammal. Mycket av hans musik genomsyras av religion, som också var en stor del av hans egna uppväxt, och de sakrala vibrationerna kommer till sin rätt i Caesar fanimej elektriska framträdande på Tiny Desk.

3. Yusuf/Cat Stevens

Efter att nästan ha drunknat vid kusten i Malibu, Kalifornien konverterade Cat Stevens till islam, bytte namn och slutade producera popmusik 1978. Trots det har hans låtar överlevt decennier, och när jag såg att han uppträtt på Tiny Desk, och jag insåg att han spelade ett gäng låtar som Cat Stevens, var lyckan gjord. Det är så klart helt fantastiskt, och att hans röst är nästintill oförändrad, förutom att en viss skörhet gjort sig hörbar, gör det inte till ett mindre starkare uppträdande.

4. Anderson .Paak & The Free Nationals

Den SOLIGE multiinstrumentalisten och megatalangen Anderson .Paak är så lycklig varje gång han uppträder live, och det är inte obefogat: det måste vara fruktansvärt kul att vara så bra på någonting. Anderson .Paaks Tiny Desk-konsert är ett lyckopiller som du inte kan avstå ifrån.

5. First Aid Kit

TheLion’s Roar-aktuella First Aid Kit gästade Tiny Desk 2012 och hänförde alla med en avskalad akustisk gitarr och systrarnas fulländade stämmor. Jag ser framför mig hur publiken höll andan från sekunden systrarna började spela.

6. alt-J

De alternativa indierockarna alt-J fick för nästan exakt två år sedan gästa Bob Boilen för ett suggestivt framträdande, där bandet utmanades och fick skala bort mycket av elementen från sin instrumenttunga musik. Självklart blev det lika genialt som allt annat de skapat.

7. Leon Bridges

Precis som i fallet med Charles Bradley är det som att någon åkt tillbaka i tiden och lyft Leon Bridges från en svunnen tid, en där afroamerikaner kanske inte hade det särskilt lätt, men musiken peakade på alla sätt och vis. Om man inte insett storheten i Bridges röst, texter och musik får samtliga element möjlighet att skina i den avskalade miljö som Tiny Desk faktiskt erbjuder.

8. Blood Orange

Vi kan väl bara komma överens om att det inte behövs någon vidare introduktion eller beskrivning här, och så njuter vi bara av Dev Hynes allmänna genialitet?

9. Zaytoven (Future)

På sant rappar-manér dök inte Future upp när han och Zaytoven var bokade att uppträda på Tiny Desk. Den lösningsorienterade producenten Zaytoven, som ligger bakom mycket av Futures framgångar, såg ingen annan lösning än att gå upp och göra spelningen själv. Som den hjälte han är.

10. Chromeo

Tyvärr har Chromeo aldrig kommit upp i samma nivå efter att man släppte det underbara albumet Fancy Footwork 2007, men trots det håller man igång och deras spelning på Tiny Desk 2018 visar att man fortfarande har ett unik sound och approach till genrer som funk, disco och jazz.

11. K’Naan

2008 blev K’Naan den första hip-hop-artisten att uppträda på Tiny Desk, och trots att han omnämns som hip-hop-artist finns det få genrer K’Naan inte inspirerats av. Albumet The Dusty Foot Philosopher bör gå till historien som en milstolpe inom musik som stort, och hans brutalt ärliga, ibland sorgsna, ibland lyckliga och positiva, texter hör till de viktigaste som släpptes under 2000-talets första decennium.

12. Phoenix

De parisiska popsnörena i Phoenix gjorde ett intensivt framträdande på Tiny Desk strax efter att man släppt sin skiva Wolfgang Amadeus Phoenix. Sångaren Thomas Mars röst och bandets sound genomsyrade hela indiepop-revolutionen i mitten av 00-talet och fortsätter än i dag med bandet som i år firar 20 år tillsammans.

13. Rhye

Allt danska Rhye rör vid blir till guld. Så är det bara. Tiny Desk är inget undantag – här upplyst av fjorton miljoner blockljus.

14. The National

I mina ögon har depprockarna The National aldrig släppt en enda dålig låt. Deras viniga aura har alltid varit till deras fördel, och även om de flesta i bandet ser någorlunda fräscha och pigga ut här så nås ändå någon slags extas under de knappa 19 minuter bandet uppträder.

15. Randy Newman

Det finns ingen som klinkar på ett piano och sjunger som en tecknad figur lika bra som Randy Newman.

16. Big K.R.I.T.

Dirty South-rapparen Big K.R.I.T. visar sin mångfacetterade talang och byter ut tunga Dirty South-beats med ett liveband, och skapar någon slags perfektion samtidigt som han får visa upp sin sångröst.

17. Wilco

Jag tyckte länge att Wilco endast var till för snubbar som spelade svår gitarrmusik, och i någon mån är de väl det, men jag älskar de också. Särskilt efter skivorna man gjorde med Billy Bragg baserade på outgivna Woody Guthrie-texter. Bandets framträdande på Tiny Desk

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-04-23 12:24

Phoebe Waller-Bridge anlitas för att vässa nästa James Bond-film

phoebe waller-bridge

Skådespelaren och manusförfattaren har tagits in efter att Daniel Craig specifikt bett om Waller-Bridges "humor and offbeat style of writing."

| Foto: Steve Schofield/Netflix  |  Publicerad 2019-04-15 11:54  |  Lästid: 1 minut

Den brittiska skådespelaren, producenten och manusförfattaren Phoebe Waller-Bridge är förmodligen mest känd för att ha skapat, skrivit, producerat och spelat huvudrollen i tv-serien Fleabag sedan 2016. Hon gjorde också en bejublad insats i den ofattbart förbisedda Solo: A Star Wars Story som den rebelliske droiden L3-37, andrepilot till Donald Glovers Lando Calrissian. Den senaste tiden har hon också fått mycket positiv kritik för serien Killing Eve, vars huvudrollsinnehavare Sandra Oh fått Golden Globe och SAG Award för sin insats, som hon skriver manus till och producerar.

Nu rapporterar The Guardian att produktionen för den 25:e Bond-filmen, på Daniel Craigs begäran, anlitat Waller-Bridge i arbetet med manuset för Craigs (förmodade) sista sväng som 007. Anledningen är att Craig själv vill att manuset ska vässas humoristiskt, och eftersom Waller-Bridge, inte minst hemma i Storbritannien, är vida känd och respekterad för sina förmåga att väva in perfekt avvägd komedi i en mer allvarlig kontext. Craig och Waller-Bridge ska ha mötts personligen i New York för att diskutera den kreativa riktning man vill att filmen ska ta.

Efter att Trainspotting-regissören Danny Boyle hoppade av regissörsstolen i fjol på grund av kreativa skiljaktigheter har man anlitat Cary Joji Fukunaga. Fukunaga är bland annat känd för att ha regisserat den fantastiska Beasts of the Southern Wild, men ärligt talat älskar vi honom för att han gjorde den första säsongen av True Detective till ett stycke tv-historia.

Med både Fukunaga och Waller-Bridge bakom något slags roder kanske Craig kan få avsluta sin period som James Bond med fanan högt. En fana som hissats upp och ned i en ojämn rad filmer om 007, där både Quantum of Solace och Spectre lämnat mer att önska.

Bond 25, med arbetsnamnet Shatterhand, väntas ha premiär i April 2020.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-04-15 11:55

Måndagsmörkret: Better Call Saul får premiär 2020

better call saul

Varje säsongs premiärdatum har puttats fram mer och mer, men det här tar ändå priset.

 |  Publicerad 2019-04-08 11:37  |  Lästid: 2 minuter

Ett av mina första utlandsgig för ett svenskt magasin gick ut på att jag skulle flyga till London och intervjua Bob Odenkirk, den amerikanske komiker som precis avslutat fem säsonger av Breaking Bad, och nu hade en ny serie på gång. Det var ett av allt att döma riskfyllt projekt, med tanke på att det var en spin off på supersuccén som Breaking Bad var. Det var knepigt att få till frågor som inte handlade om hur galet det var att man gjorde en spin off, med tanke på att framgångsration för sådana rent historiskt varit oerhört låg.

– Han (Vince Gilligan, reds anm) kunde ha gjort vad som helst efter Breaking Bad, men valde att stanna kvar i Albequerque, New Mexico och den här världen. Det respekterar jag honom för, och har tillsammans med Peter Gould (manusförfattare, reds anm) stort förtroende för, sade Odenkirk då på ett hotellrum i London.

Det visade sig, som alla som sett Better Call Saul, att det inte fanns någonting att oroa sig för. Serien glänste redan från första scenen, och har i stunder till och med överträffat sin föregångare. Därför kommer nyheten om att Better Call Sauls femte (!) säsong inte får premiär förrän 2020. Det bekräftade det amerikanska tv-bolaget AMCs högsta höns Sarah Barnett när hon i en intervju med Vulture sa att serien inte kommer låta sig skyndas på. Better Call Saul kräver mycket från sina skådespelare, och skulle kvaliteten på dessa komprometteras är det enligt dem inte värt att göra serien. Mycket klokt, ändå, även om vi är många som när en grov längtan efter fortsättningen på en serie som överraskat säsong efter säsong. Det är också rimligt att nästa säsong dröjer eftersom skaparen och showrunnern Vince Gilligan ju håller på med en Breaking Bad-film och har gissningsvis ett fullt schema.

Någonting man också pratade om med Sarah Barnett var det oundvikliga slutet för Better Call Saul. Det finns redan ett tydligt slut på den serien (när Breaking Bad-tidslinjen tar vid, gissningsvis) och Barnett menar att manusförfattarna har ett väldigt tydligt så kallat story arc för serien. Breaking Bad valde som bekant att avsluta efter fem säsonger, så Better Call Saul lär inte heller ha långt kvar. Hur mycket vi än vill att det ska fortsätta för alltid.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-04-08 12:36

Idag är det 25 år sen Kurt Cobain gick bort – här är 5 av hans finaste (live)stunder

Kurt Cobain Nirvana

Det är 25 år sen Kurt Cobain dog – och det betyder att det är dags att återbesöka ”Lake of Fire" från MTV Unplugged.

 |  Publicerad 2019-04-05 10:59  |  Lästid: 3 minuter

Nirvana är en del av min uppväxt på samma sätt som mina kompisar var då, eller mina föräldrar och min syster. För mig gick det upp för mig fanns ett band som hette Nirvana först under högstadiet, den där perioden när man inte riktigt börjat bli den man skulle bli, men samtidigt hade insikt nog att inse vad man verkligen älskade. Och jag älskade Nirvana. Struntade i att tvätta mitt långa hår för att få till den där Cobain-stripigheten, köpte medvetet noppriga koftor på det lokala Myrorna och skickade mina Levi’s i backen mer än en gång. Jag var besatt. Drack även kopiösa mängder te efter att ha sett att Kurt göra det under bandets Unplugged-konsert (och uttrycker viss ånger när den där tryckande kissnödigheten gör sig påmind halvvägs in).

Därför vill jag bjuda på mina favoritögonblick med Nirvana och Kurt Cobain. När jag gick på högstadiet hade inte Youtube slagit riktigt, men det fanns andra liknande (om än ofullständiga) sajter som sysslade med detta. Däri fann man ofta härliga musikskatter, särskilt när man spenderat de senaste åren med att inhandla musikdokumentärer på DVD på medelålders män-täta ställen som skivmässan i Hova. Hova, ändå. Det har något.

1. Nirvana spelar ”Drain You” live

Just detta framträdande finns med på bandets fantastiska livealbum (som visserligen består av låtar från massor med olika uppträdanden) From the Muddy Banks of the Wishkah, och är för mig Nirvanas essens. Extra kul är sekvensen från en dokumentär om bandet där studiogubben Butch Vig berättar hur man lade på gitarr efter gitarr för att få låten så köttig som möjligt. Mmm.

2. Nirvana pekar finger åt det patetiska programmet ”Top of the Pops”

Underhållande blev det sannerligen när Nirvana besökte Storbritannien och musikprogrammet ”Top of the Pops”. Vid den här tiden hade programmet som policy att artister skulle visserligen sjunga live, men all musik spelades upp förinspelad. Till och med människor med endast en vag uppfattning om Kurt Cobains person fattar att det inte kändes helt okej för honom. Istället för att skita i att uppträda, vilket hade varit superenkelt och helt i linje med bandets aura, valde de att göra det superuppenbart hur värdelöst det är med playback. Resultatet är ett stycke musikhistoria, hur jävla klyschigt det än låter.

3. Nirvana uppträder på rikstäckande tv med en låt om våldtäkt

Naturligtvis inte den enda gången Nirvana uppträdde på tv med låten ”Rape Me”, men i ett program som Saturday Night Live är det ändå anmärkningsvärt. Kurt Cobain själv menar att låten är skriven ur ett våldtäktsoffers perspektiv, och att enda sättet att tackla frågan och faktiskt skapa uppmärksamhet kring sexualbrott är att skriva en låt så rak och ocensurerad som ”Rape Me”. 2019 hade Nirvana inte fått uppträda med den här låten på Saturday Night Live, och frågan är om det säger mer om 90-talet än om 10-talet, eller tvärtom.

4. Kurt Cobain sjunger ”Smells Like Teen Spirit” och menar det

Ingen superskräll, men Kurt Cobain och Nirvana har gjort en hel del liveframträdanden med deras överlägset mest kända låt ”Smells Like Teen Spirit”. Så många gånger att det nästan från första början blev tydligt att Cobain var jävligt osugen på att spela låten. Kanske för att den haft så kommersiella framgångar. Men 1992 fick bandet spela på Saturday Night Live, och många är rörande överens om att det är den bästa liveversionen av låten. Att Kurt Cobain dessutom har Kool Aid-hår, något som i dag syns på varannan Soundcloud-rappare därute, är fantastiskt.

5. Nirvana spelar ”Lake of Fire” på MTV Unplugged

Kurt Cobain ger fan ALLT när Nirvana tillsammans med The Meat Puppets spelar deras briljanta låt ”Lake of Fire”. Svårt att välja ut det bästa ögonblicket från bandets konsert, för det är fem plus rakt igenom, men ”Lake of Fire” har någonting extra.

Kurt Cobain skulle blivit 52 år i år.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-04-06 00:04

Modedesignern Gosha Rubchinskiy släpper årets snyggaste musikvideo

Modedesignern har alltid hållit fotografi varmt om hjärtat, och hans senaste suggestiva, svartvita konstverk cementerar hans talang utanför modevärlden.

 |  Publicerad 2019-03-25 14:49  |  Lästid: 2 minuter

Det var för nästa exakt ett år sedan som den ryska designern Gosha Rubchinskiy meddelade att han inte kommer skapa säsongsbetonade kollektioner längre. Streetwear-boomen inom mode, och dess acceptans i finrummen, sköt Rubchinskiy till skyarna som en progressiv och kompromisslös modeskapare och designer. Att han är från Ryssland gör honom också till något av ett unikum då vi alla ändå är överens om att världens stora modeskapare härstammar från västra Europa och stundom den amerikanska kontinenten.

Gosha Rubchinskiy. Foto Sasha Mademuaselle.

Rubchinskiys nya klädmärke GR-Uniform har nyligen släppts på bland annat Dover Street Market, men för ungefär en vecka sedan kom en musikvideo regisserad av modeskaparen åt det ryska bandet GRUPPA. GRUPPA kanske bästa kan beskrivas som ett kollektiv; Rubchinskiy själv är med, tillsammans med Pavel Milyakov och Valentin Fufaev, samt modellerna Stepan Yasinsky and Nikita Bobkov. Milyakov och Fufaev har samarbetat med Rubchinskiy tidigare, medan modellerna senast sågs visa upp Rubchinskiys kläder på catwalken i Yekaterinburg för lite över ett år sedan. Anledningen till att jag pratar om GRUPPA som ett kollektiv är att både Rubchinskiy och Milyakov producerar och regisserar, medan Yasinsky och Bobkov är ansiktet utåt för gruppen samt de som faktiskt sjunger. Det är oklart vilket roll Fufaev har.

Oavsett så är musikvideon till låten “YA I TY” (“Me and You”) man fått ur sig oerhört snygg, och bland annat inspelad i närheten och på en nedlagd gammal elektronikfabrik i Tbilisi i Georgien.

GRUPPA släpper fullängdaren IZ SKAZKI (“From the Fairytale”) enligt egen utsago i april, och den kommer finnas tillgänglig att streama samt i en limiterad vinylupplaga.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-25 14:57