Popkultur

Popkultur

Popkultur

David Johansson skriver om senaste popkulturen

Fredagsmys: Jordan Peele avslöjar sina favoritskräckfilmer

Visionären bakom succén "Get Out" och kommande skräckfilmen "Us" berättar om de ögonblick i skräckfilmer han aldrig glömmer.

David Johansson  |  Publicerad för 2 dagar sen  |  Lästid: 2 minuter

Även om det kanske inte var en direkt skräckfilm så skrämde 2017 års Get Out skiten ur väldigt många. Vad som regissören Jordan Peele själv kallar en dokumentär dansade hela tiden på gränsen mellan psykologisk thriller och någon form av skräck, samtidigt som det SÅ KLART var en social kommentar av guds nåde.

När det så blivit dags för Peeles andra film som regissör är det en ren och skär skräckfilm som kommit ur den Oscarsbelönade hjärnan. Us följer en familj som en dag upptäcker att en till, i princip identisk familj, förföljer dem – den identiska familjen dyker upp lite varstans i sann It follows-anda, och av de trailers som släppts lär den lämna ett oförglömligt intryck på alla som vågar se den.

Men vad vore Us och Get Out utan sina föregångare? Skräckfilmer har funnits i över hundra år – vissa menar att den första skräckfilmen är filmpionjären Georges Méliès Le Manoir du Diable från 1896 – och kvaliteten har inte helt oväntat sviktat. En del älskar slashergenren där franchises som Friday the 13th, Nightmare on Elm Street och Halloween rönt enorma framgångar, andra gillar mer gore och äckel som Bad Taste, Brain Dead eller Evil Dead, medan en del vill att det ska finnas en obehaglig närvaro snarare än grafiskt våld (jag inkluderad) och ett för ögat trivsamt foto, som i Låt den rätte komma in, It follows eller A Quiet Place.

Skärmdump från David Robert Mitchells suggestiva (och brutalt snygga) It follows.

Jordan Peele blev nyligen intervjuad av business-tidningen Wall Street Journal och ombads då svara på några frågor om skräckfilmerna han själv minns och uppskattar. Eftersom Peele omtalats som en av de nya stora visionärerna inom skräck och thrillers är det ju så klart intressant att höra vad han själv tycker är obehagligt, effektfullt och vilka filmer som han själv håller högt inom genren.

Jordan Peeles Us har svensk premiär den 22 mars.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad för 1 dag sen

Vad är det som pågår i trailern till konsertfilmen ”Amazing Grace”?

Aretha Franklin som du aldrig sett henne förut.

David Johansson  |  Publicerad 2019-03-14 12:43  |  Lästid: 1 minut

Folk förstår inte vad som händer. När Aretha Franklin börjar sjunga de första tonerna på Amazing Grace spärrar folk i publiken upp ögonen. Skakar på sina huvuden. Faller ned på knä. Ber en bön – de har sett Gud. 

1972 filmade Sydney Pollack Aretha Franklin när hon under två kvällar på New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles vände ut och in på sin backkatalog och tog varenda låt, varenda ton, till helt nya nivåer. Får du inte rysningar över hela kroppen av det här smakprovet är det någonting som är allvarligt fel.

Den 5 april har Amazing Grace officiell premiär på bio i USA, och även om den kanske inte visas på ett större antal biografer i Sverige är det antagligen så den ska upplevas. 

Dela på Facebook
Tweeta

Efter succén – Peter Jackson regisserar dokumentär om Beatles

Demonregissören tar sig an världens största popgrupp i ny dokumentär om inspelningarna av gruppen sista album Let It Be.

David Johansson  |  Publicerad 2019-03-14 11:23  |  Lästid: 2 minuter

Min personliga åsikt är att det är vanskligt varje gång det kommer dokumentärer som berättar en annan människa, eller människors, historia utan att sagda personer får medverka och ge sin syn på saken. Opopulär åsikt när det kommer till vissa projekt, fullt rimlig när det kommer till andra.

När det gäller den kommande dokumentären som Peter Jackson (Sagan om Ringen, Hobbit och, icke att förglömma, Bad Taste) om inspelningarna av The Beatles sista album Let It Be nu satt igång arbetet med finns det egentligen ingenting att klaga på: Sir Paul McCartney, Sir Ringo Starr, Yoko Ono Lennon samt Olivia Harrison (George Harrisons änka) är alla involverade i projektet.

Det verkar också finnas en konsensus i rimligheten att låta Peter Jackson göra ungefär samma grej med Beatles-materialet som han gjorde med den enormt hyllade They Shall Not Grow Old.

Enligt uppgifter kommer Jackson att plöja igenom 55 timmar med rörligt material från inspelningarna av Let It Be, vilket är mer material än för någon annan Beatles-inspelning. Dessutom har Jackson 140 timmars ljudinspelningar till sitt förfogande.

– Allt material som tillgängliggjorts för oss, som ingen tidigare tagit del av, kommer göra det möjligt att skapa den ultimata ”flugan-på-väggen”-upplevelsen som alla fans drömt om. Det är som om en tidsmaskin förflyttar oss tillbaka till 1969 och låter oss se dessa fyra vänner göra musik tillsammans, berättar Peter Jackson i ett pressmeddelande.

Rimligheten i att kalla beatlarna för ”vänner” under inspelningen av Let It Be går så klart att bestrida, men enligt Jackson själv, som tagit del av materialet inspelat av Michael Lindsay-Hogg – som gjorde filmen Let It Be det begav sig, som gjorde att de fyra Liverpool-pojkarna fick en Oscar för Best Original Score – bara ett och ett halvt år innan bandet gick skilda vägar, att verkligheten skiljer sig från myten ganska markant. Lindsay-Hoggs Let It Be inkluderade även den ökända konserten på Apple Corps tak på Savile Row 3 i London.

Var de någonsin snyggare och bättre än just här, deras sista ögonblick tillsammans?

– Visst finns det ögonblick av drama, men inte i närheten av vad man alltid hört om inspelningarna. Att se John, Paul, George och Ringo skapa låtar som i dag anses som klassiker är inte bara fascinerande – det är roligt, upplyftande och och överraskande intimt, fortsatte Jackson.

Det är i skrivande stund oklart när Jacksons dokumentär står färdig, men när den väl gör det kommer även Michael Lindsay-Hoggs Let It Be att restaureras och ges ut återigen. Filmen har sedan 1980-talet varit svår att få tag i, åtminstone i skälig kvalitet, så vi kommer att ha en hel del göttigt Beatles-relaterat material att förkovra oss i framöver.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-14 13:08

Rykte: Wesley Snipes återvänder i rollen som Blade

Tydligen finns det ett färdigt manus, Snipes själv är taggad och Marvels CEO Bob Iger vill håva in R-rating-kosingen.

David Johansson  |  Publicerad 2019-03-11 15:01  |  Lästid: 2 minuter

Wesley Snipes har blivit minst sagt ikonisk i rollen som den tyngde Eric Brooks aka Blade, hälften människa och hälften vampyr, som ägnar nätterna åt att förinta blodtörstiga bitare – och nu verkar han vara på väg att för en fjärde gång snida på sig 90-talets snabbaste solglasögon, sin vansinnigt pondusförstärkande läderrock och sitt svärd.

Stephen Dorff och Wesley Snipes under premiären av Blade, 1998. Foto Ron Galella, Ltd/Getty

Enligt Disneys CEO Bob Iger, som nyligen köpt upp Fox och därmed rättigheterna till Blade, är man sugen på att ta klivet in i R-rated filmer, det vill säga på det stora hela ocensurerade superhjälte/action-filmer. Mycket av detta har man att tacka Deadpool, som uppenbarligen uppskattats av serietidningsfans – minst sagt vana vid att se blod, svordomar och annat göttigt. Visst, Blade-trilogin var tillräckligt blodig när det begav sig, men eftersom man nu ligger under Marvels flagg behöver man ta ett kliv över till Deadpool-nivåer för att göra en fjärde Blade rättvisa.

Det har under flera år spekulerats i att en fjärde film om Blade är på gång, att ett manus finns färdigt och att filmen kan komma att handla om hur Blade lär upp sin dotter Fallon Grey att bli en lika badass vampyrkrigare som han själv.

Wesley Snipes ryktas återvända i rollen som Eric Brooks, medan dottern lär få en större roll i den här fjärde Blade-filmen och dess eventuella uppföljare. Så länge vi får en till öppningsscen där vampyrer går loss till New Orders ”Confusion (Pump Panel Reconstruction Mix)” samtidigt som blod forsar från sprinklers i taket. Då är vi nöjda.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-11 15:05

Topher Grace släpper ultimat Star Wars-trailer

Star War i fem olika bilder.

That 70s Show-stjärnan har redigerat ihop samtliga Star Wars-filmer till en fem minuter lång mästerlig trailer.

David Johansson  |  Publicerad 2019-03-01 12:38  |  Lästid: 1 minut

Länge har jag velat se den ultimata klippning av Star Wars som skådisen Topher Grace gjorde för några år sedan, där han helt enkelt tog Episod I, II och III av Star Wars och gjorde om dem till en enda, mycket bättre film än de tre separata.

För att ge en snabb inblick: Grace tog bort allt politisk dravel, Jar Jar Binks – förutom en enda frame – General Grievous och i princip hela Episod I). Han är ett Star Wars-fan av rang, precis som karaktären Eric Forman han spelade i That ´70s Show, och nu har han gjort det igen.

Topher Grace har tillsammans med sin vän Jeff Yorkes tagit samtliga 10 filmer som finns ute och klippt ihop dessa till en fem minuter lång, supermäktig trailer och döpt den till Star Wars: Always.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-06 12:10

Kickstarter-kampanj vill ändra en liten detalj i Scorceses ”The Departed”

Grov spoiler av filmen följer, men har man inte sett The Departed vid det här laget förtjänar du inte ens en spoilervarning.

David Johansson  |  Publicerad 2019-03-01 12:14  |  Lästid: 2 minuter

En av världens bästa filmer är The Departed. Den som påstår att The Departed inte är en av världens bästa filmer måste jag förära någon form av grav oförmåga att bedöma kvalitet. Filmen är ett obestridligt mästerverk.

Det finns däremot en detalj som stört många (jag hade inte ens lagt märke till detaljen innan), och i synnerhet Adam Sacks. Han har precis som många fans av filmen stört sig på en detalj i filmens sista scen, precis efter det att Mark Wahlbergs Dignam sökt upp Matt Damons lömska Colin Sullivan, en polis som under hela filmen arbetar för Jack Nicholsons oförglömliga crime lord Frank Costello och sett till att i princip alla sköningar vikt hädan. Njutningen man som tittare upplever när Dignam kallblodigt avrättar Sullivan i dennes lägenhet är obehagligt behaglig.

Så. Då har jag gett tillräckligt mycket bakgrund för att Kickstarter-kampanjen ska make sense. Precis efter att vi ser Colin Sullivan ligga med ansiktet i en pöl av blod panorerar kameran mot balkongen, och på räcket springer en råtta innan filmen är slut. För den som inte sett The Departed men ändå intresserat sig för den här texten kan jag informera om att filmen handlar om hur den nyexaminerade polisen Leonardo DiCaprio infiltrerar Bostonmaffian med Frank Costello i spetsen, samtidigt som den lika nyexaminerade polisen Matt Damon arbetar för Frank Costello, samtidigt som han infiltrerar poliskåren. En så kallad infiltratör kallas ofta för ”rat” på engelska, och den minst sagt övertydliga symboliken i The Departeds sista scen har tydligen stört Adam Sacks så pass mycket att starta en Kickstarter-kampanj för att digitalt avlägsna råttan känts rimligt.

Tanken är alltså att man ska skänka tillräckligt för att Sacks själv ska kunna köpa BluRay-versioner av filmen, avlägsna den övertydliga råttan digitalt och sedan skicka BluRay-skivorna till alla som donerat pengar.

Nu har det däremot visat sig att Kickstarter-kampanjen är tillfälligt pausad, eftersom den är ”the subject of an intellectual property dispute and is currently unavailable.” Fick gamle Martin nys om kampanjen och satte sitt bästa juristteam på fallet? Det kanske vi inte får veta. Det enda jag vet är att jag faktiskt aldrig ens tänkt på att det kutar en råtta över balkongräcket i den sista scenen. Kanske för att övriga 99.9% av filmen är ren och skär perfektion.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-01 12:19

5 anledningar att aldrig mer se en direktsänd gala

Gårdagens Oscarsgala var bara ytterligare ett bevis på att galor suger.

David Johansson  |  Publicerad 2019-02-25 13:04  |  Lästid: 4 minuter

Det finns inget enkelt, sympatiskt och bra sätt att säga det här, men jag avskyr att se på alla typer av galor. Oavsett om det är Golden Globes, svenska Grammis, Idrottsgalan, Ballon d’Or (vem ser ens på den, ärligt talat) eller den nyss avslutande Oscarsgalan, så är det någonting inom mig som knyter sig och får mig att i kramper sträcka mig efter tv-dosan och byta kanal. Det går bara inte. Jag vill vända ut och in på mig själv när jag ser kändisar stå och stryka varandra medhårs. Lloyd Christmas förklarar mina känslor allra bäst.

Visst, jag är inget monster – självklart är det härligt att minoriteter börjat bli åtminstone lite mer representerade i dessa sammanhang (Rami Malek blev i och med sin vinst igår för rollen som Freddie Mercury den första egyptisk-amerikanska skådespelaren som tilldelas en Oscar). Kvinnor är dessutom betydligt mer representerade i dag än tidigare, även om det i Oscarssammanhang fortfarande gapar tomt i kategorier som Bästa regissör, Bästa scenografi och Bästa foto.

Det finns så klart en oförenlighet att uppmärksamma här. För även om jag inte är en sinnessjuk person som en söndag sitter uppe hela natten mot den i vanliga fall redan tunga måndagen och glor på en långtråkig gala, så vill jag ju veta vad som hände. Allt annat vore tjänstefel. Jag ÄLSKAR att Ludwig Göransson fick en Oscar för sin musik i Black Panther. Jag GILLAR att Olivia Colman tilldelades en Oscar för sin roll som Drottning Anne av England i The Lobster-regissören Giorgios Lanthimos (i USA stiliserat ”Yorgos”) film The Favourite, och det är självklart fantastiskt att Green Book fick pris för Bästa film OCH Mahershala Ali (som sa ”fuck you” till alla med sin underbara beanie matchad med murarskjorta och dubbelknäppt paisleymönstrad smoking) för Bästa manliga biroll.

Foto Kevin Winter/Getty Images

På det stora hela är jag alltjämt en idog motståndare till allt som har med dessa galor att göra, och därför vill jag lista en rad anledningar till varför vi dödliga inte behöver eller kanske ens borde bevittna skiten.

1. Ingen ser på galorna längre?

Tidigare i februari publicerade SVT Nyheter en artikel där man skrev hur mycket galatittandet faktiskt minskat sedan 90-talet. I snitt 1,5 miljoner svenskar bänkade sig framför Grammisgalan under 1900-talets sista decennium, medan den siffran 2017 var nere på 164 000. Det innebär en minst sagt dramatiskt minskning på 89 %. Anledningen? Enligt Andres Lokko, som intervjuades i nämnda artikel från SVT, menade att han ”tror att den stora tv-sända galan under buller och bång och den enorma prestige som fanns kring den… den är nog ganska körd.” Ridå.

2. Vi behöver inte stryka kändisarna medhårs – det gör de så bra själva

3. Det pajar förutfattade meningar om en film

En sak som kanske är svår att erkänna för många men som förmodligen – har du inte hunnit se en film som belönats med en Oscar finns det en överhängande risk att du börjar se på sagda film med en om inte medveten så undermedveten känsla av att ”du SKA tycka den här filmen är briljant, den fick ju en OSCAR?”.

4. Galan är alldeles för långdragen

Den genomsnittliga tiden en Oscarsgala pågår är mellan 3,5-4 timmar. Är inte det helt knäppt? Personligen har jag, uppenbarligen, aldrig bemödat mig med att plåga mig igenom en alldeles för lång gala mitt i natten en jävla söndag, men det känns ju som att det räcker gott och väl att kolla valfri dags- eller kvällstidnings sammanfattning av vinnarna, samt några tacktal av de personer man verkligen beundrar?

5. Inte ens huvudpersonerna vill vara med längre

Efter att Kevin Hart tackat ja, och sen tackat nej efter att på ett minst sagt osympatiskt vis vägrat be om ursäkt för sin homofobi, till att leda Oscarsgalan hade personerna bakom spektaklet stora bekymmer med att hitta någon som kunde ta sig an uppdraget. Samma grej med Super Bowl, ingen ville uppträda, och det slutade med att Maroon 5:s (som uppträdde i slutändan) sångare Adam Levine fick skäll för att ha visat sin bröstvårta i stundens hetta. Oscarsgalan 2019 leddes istället av flertalet välkända personer, bland annat Maya Rudolph som inledde hela kalaset. Men det säger väl en del om sakernas tillstånd när ingen vill leda världens mest sedda, respekterade och upphaussade tv-sända gala?

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-01 12:40

Sarah Klang: ”Jag tycker inte musik är så stort, det är bara musik”

Sarah Klang sjunger med röda rosor som dekor.

Sveriges nyaste solodiva Sarah Klang om äckliga gubbar, Yung Leans farmor och varför omedelbar framgång kräver regelbundna besök hos psykologen.

David Johansson | Foto: Getty  |  Publicerad 2019-02-20 15:00  |  Lästid: 6 minuter

Sveriges nyaste solodiva Sarah Klang om äckliga gubbar, Yung Leans farmor och varför omedelbar framgång kräver regelbundna besök hos psykologen.

Hej Sarah! Hur mår…

– Jag är otroligt bakfull. 

Mysigt. Vad äter du när du är bakis?

– Alltså, jag åt bara köttbullar på hotellfrukosten imorse. Jag tycker det är snällt både i smak och konsistens. Oftast känner jag däremot för att vara extra healthy när jag är bakis – att äta en iskall gurka i motvind känns rimligt. 

Smart av dig att ta namnet Klang ändå. 

– Haha, ja, alltså jag har inte tagit det. Jag är född en Klang. Det är många äldre människor som tycker det är lite roligt att säga, det har en så bra… klang. Det är ett svenskt namn och jag tror det finns några andra familjer som heter det – det är ett gammalt arménamn tror jag, typ som att vissa heter Krut och Bomb. 

Du rör dig i en inte helt ogubbig genre – hur känns det?

– Underbart ändå. Ibland när jag spelar live kan jag känna, ”herregud vad gubbig den här låten är”, men jag har alltid gillat, typ, Bruce Springsteen och många gubbar. Gubbar gillar mig också, har jag märkt. 

Ehh…

– Det lyser i deras ögon på spelningarna. Som att de tänker, ”gud va hon är go, hon är så tokig.”. Som att jag för vissa gubbar är en Manic Pixie Dream Girl – de blir fascinerade på ett lite äckligt och gubbigt sätt.  

Som att det är anmärkningsvärt att en ung tjej kan skapa den här musiken.

– Precis. Det är intressant att skåda. 

Foto Jacqueline Harriet

Fast det låter mest obehagligt?

– Haha, ja, men det finns andra obehagliga saker att uppleva som kvinna. Det här är bara ett lager. Det är flest goa människor som gillar mig, och gubbarna är för det mesta snälla. Även om det finns äckel. 

Är det inte en skum känsla att knega och kämpa för sitt liv, och sedan helt plötsligt geniförklaras av allt och alla?

– Jo, det är superkonstigt. Det konstigaste är att jag inte jobbar med någonting längre – för jag tycker inte musik i sig är något jobb. Jag gör bara det här nu och tjänar inga pengar. Det är jobbigt att åka långt i en turnébuss, men musik i sig är inte jobbigt. Det som kan vara slitigt är att göra fem spelningar i rad och festa så man har en riktigt kemisk bakfylla lagom till de sista spelningarna. Då kan det bli problematiskt, vilket jag inte är van vid. Jag går hos en psykolog nu.

För att?

– För att det är så konstigt allting. Att få mycket beröm. Det är inte varje människas vardag utan man får kanske beröm av sin partner. Men att bli kallad för ”otrolig” varje dag, det fuckar lite med mitt huvud. Man blir paranoid, den här bluffkänslan – ”gud, de kommer komma på mig snart” – den har man ju alltid. Men när man blir uppmärksammad försvinner inte den utan blir bara starkare. Jag googlar ofta mig själv och undrar när Flashback-tråden ska dyka upp. 

Är du rädd för att framgången ska falna?

– Grejen är att jag vet att det snart kommer en sur jävel som inte känner så mycket för min musik, och har irriterats över alla hyllningar. Snart kommer den stora sågningen – någon som tänker att ”jag ska fan vara den första som ser igenom det här”. Det kommer vara superelakt, skrivet av någon Betnér-person – en kille som bara, ”vad är det här?”. Hypen kan inte vara för alltid. Det blir tråkigt för folk, så snart måste det komma någon som tycker jag är pajig. 

Foto Jacqueline Harriet

Du älskar Yung Lean. Har ni träffats?

– Jag ballade ur när han vann på Grammis, och har aldrig varit med om något sjukare i mitt liv. Hans farmor gick upp i hans ställe, eftersom han var iväg och gjorde någonting annat, och läste en dikt av någon rysk poet. Det var det största någonsin. Jag blev så ledsen att han inte var där, men samtidigt glad över att han förmodligen hade någonting fetare på gång. 

Vad tyckte du om Grammis?

– Grammis är bara lite artister och folk som jobbar med musik, vilket är jävligt tråkigt. Jag var glad över att det inte sändes på tv eftersom det är helt absurt. Det var lite mindfuck att se snubben från Poodles sitta bredvid typ Markoolio. Själv pratade jag med Solen hela kvällen. Vi kunde relatera till att tillhöra någon slags grupp. 

Folk tycks gråta till din musik – vad gråter du själv av?

– Mig själv. Nej, jag skojar. Men typ YouTube-grejer, ”Father comes home to his daughter after Iraq”. Det gråter jag till för att må bättre efteråt. Jag kan gråta också om det är väldigt maffigt och fint, jag grät till Call me by your name. Den är väldigt bra, och sexig. Man vill vara en homosexuell kille när man ser den filmen. 

Kändes det lite fusk att du fick sjunga ”Make Your Own Kind of Music” av Cass Elliot i På Spåret, som uppenbarligen passade dig alldeles förträffligt, istället för någon annan betydligt knepigare låt?

– Jo, kanske. Från början skulle vi också göra Seven Nation Army, vilket inte hade varit så kul. Så vi sket i den och körde Sunny istället. Men man är som artist överlag ganska involverad i att välja låt. Make Your Own Kind of Music är faktiskt en ganska svår låt, och jag var ganska nervös över att det inte skulle bli bra. När jag träffade Stefan (Sporsén, kapellmästare i Augustifamiljen, reds anm) presenterade han lite låtar han hade tänkt ut, där den fanns med, och jag sa att den var min favorit.

Den gick uppenbarligen hem i de beryktade stugorna.

– Responsen efter den jävla låten var helt sjuk. Särskilt eftersom jag inte tyckte framträdandet var bra. Hela ”Här chockar hon”-grejen var orimlig – jag hade inte visat pattarna liksom. Jag sjöng den bra och det är ingen skräll. Det fanns ingen chockfaktor. Fatta vad kära gubbarna hemma i tv-soffan blev i mig, på grund av min klänning och på grund av att de tycker att jag är go. Direkt efteråt hade jag femtielva vänförfrågningar av gubbar på Facebook som ville prata med mig. 

Så vad hade varit mardrömslåten att framföra?

– Något med Queen, för jag hatar Queen. Eller Mr. Lover Lover, vad heter han? Shaggy. Usch. Eller något med Bowie. Typ ”Let’s Dance”, det är min värsta låt. 

Det sägs att när du flyttade ihop med din (dåvarande, reds anm) kille kom du in och röjde runt, och gjorde om inredningen totalt på bara tre dagar? Ryktet på stan skvallrar dessutom om en blandning av Lulu Carter och Hötorgsjesuskonst.

– Exakt så är min stil. Kolla här, jag gjorde inte om – jag satte upp min skit. Han hade inga grejer! Seriöst, om han bodde ensam så hade det varit en tom lägenhet med en tavla som står på golvet. Så klassiskt killigt och dumt. Jag tycker det är mysigt att göra fint. Det ska inte vara minimalistiskt, även om jag hade mått bra av det. Jag samlar på snäckor, kristaller, och typ ljus och sånt. Det blir väldigt krimskramsigt, men jag är väldigt manisk när det kommer till att städa. Men det är verkligen Lulu Carter eller Karolina Gynning, fast utan pengar.  

Vad är det med dig och ordet lurkig?

– Det är väl en bra beskrivning, som att jag är lurkig i dag för att jag är bakis. Ett lurkigt state of mind, lite äcklig. En lurk är ju en gubbe i fettfläckiga mjukisbyxor som röker hasch i sin lägenhet. Jag har två mode, ett där jag tar hand om mig själv och tänker på hudvård, men sen när man är ute och spelar får jag en hang up, så jag duschar inte och skippar att borsta tänderna på typ två dagar. Som att jag inte orkar, man bara sminkar över det Marie Antoinette-style. 

Kan det finnas någon fara med att hyllas som du gjort för ett debutalbum?

– Den enda faran är att jag vet vad folk kommer att säga om nästa skiva – att den inte är lika bra som den första. Andres Lokkos söndagsessä om mig var det sjukaste jag läst, det var så flummigt och jag visste inte ens om han tyckte om mig efteråt. Han måste ha tagit något när han skrev det. Han skrev att jag tog tillbaka musiken till år noll och jämförde det med Berlinmurens fall. Han var crazy. Jag tycker inte musik är så stort, det är bara musik. 

Samtidigt är du en uppenbart talangfull musiker – hur är det med din kunskap kring musikhistoria?

– Den är väl okej. Min musik är ju vintage-inspirerad, jag gör musik som redan har gjorts. Jag uppfinner ju inte hjulet. Det gör jag inte. Men jag lyssnar inte på något obskyrt, verkligen inte. jag brukar googla ”Most famous female artist of all time”, så lyssnar jag. 

Kan du berätta titeln på din nya platta?

– Nej, inte i Café. Men i Damernas Värld däremot… Nä, jag skoja. Jag vet så klart inte exakt hur det blir, låtarna är inte ens inspelade. 

Men de är skrivna?

– Mer än hälften är skrivna. Ska prutta ur mig tre till så det inte blir en EP.F

Sarah Linnea Nova Klang

FÖDD 26 augusti 1992

BOR I Göteborg

KARRIÄR Charmade brallorna av tv-sofforna när uppträdde i På Spåret med låtarna ”Make Your Own Kind of Music” av Cass Elliot och ”Sunny” av Bobby Hebb. Sedan dess har hon hunnit bli nominerad till flera Grammis och dessutom vunnit Grammis, göra ett bejublat uppträdande på P3 Guld-galan med sin låt ”Left Me On Fire”, samt agera förband åt First Aid Kit.

AKTUELL MED Singeln ”Call Me” som är den första från hennes efterlängtade andra album.


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-01 12:40

Star Wars-puritaner är den sämsta typen av fans

Vet man inte vilken planet Chewbacca är ifrån har man ingen talan, OKEJ?

David Johansson | Foto: Disney  |  Publicerad 2019-02-18 11:26  |  Lästid: 3 minuter

Att känna sig som en del av en grupp är någonting som kanske inte alla men de flesta av oss ändå strävar efter. Även den mest folkskygge kan må bra av att känna tillhörighet. Och det behöver inte handla om en fysisk gemenskap, där vi förväntas vara sociala, härliga, öppna och leverera rappa repliker genom ett charmigt och sympatiskt leende. Det kan handla om en gemenskap online, genom diskussionstrådar som Reddit eller svenska Flashback, genom olika dataspel (säger man fortfarande så?) och sociala communities. I dag är möjligheterna ändlösa för den som vill vara en del av ett community, en gemenskap. Det föder en känsla av värde, och vem vill inte det?

Den 16 december 1977 hade Stjärnornas krig premiär på bio, och sedan dess har en levande, pulserande, stundtals genomvidrig organism bildats kring filmen och det som sedermera vuxit till en gigantisk franchise. En organism som frodats genom decennier, och som i takt med att franchise väckts till liv igen modererar vilda diskussioner i kommentarsfält, diskussionstrådar och på sociala medier. Twitter har varit ett tillhåll för hätska fans att, ja, faktiskt skrika ut sin besvikelse. Nu när vi befinner oss i en ganska så lugn Star Wars-period (man har precis avslutat inspelningarna av Episode XI) kan det vara en idé att blicka tillbaka över den senaste installationen i Star Wars-universumet: The Last Jedi (visst, Solo: A Star Wars Story kom efter men är ju faktiskt en prequel).

The Last Jedi regisserades av Rian Johnson och fick mer eller mindre strålande recensioner i pressen, samtidigt som en stor del av fansen menade att det var i princip det sämsta de sett sedan Jar Jar Binks introducerades i Episode I: The Phantom Menace. Solo: A Star Wars Story, å andra sidan, har upplevt en förvirrande tid sedan den släpptes. Många verkar ha skippat att se den på bio, vilket i sin tur gjorde att filmens biointäkter var långt ifrån lika framgångsrika som de tre tidigare filmerna i den nya eran av Star Wars-filmer: The Force Awakens, Rouge One och The Last Jedi. Utifrån det har alla pratat om hur värdelös den är och hur lite känsla av Star Wars den faktiskt bringade, medan det i själva verket är en väldigt underhållande, välgjord och spännande film.

Regissören Rian Johnson, som ska regissera en helt ny Star Wars-trilogi, har haft det hektiskt på Twitter senaste tiden.

Det ska vid det här laget understrykas att jag själv anser mig vara ett Star Wars-fan. Jag har vid flertal tillfällen känt hur min puls ökat när slentrianmässiga fans (det vill säga fans av Star Wars som inte har en aning som vad de snackar om) med vänsterhanden avfärdat exempelvis Force Awakens för att den ”följer samma berättarmönster som A New Hope”, eller att ”Rouge One hade ju supermånga logiska luckor och därför är den knappt godkänd”. Uttalanden som dessa gör att jag tidvis måste erkänna för mig själv att jag utan tvekan tillhör skaran som kallar sig Star Wars-fans, med ett litet undantag: jag har förbehållslöst avgudat samtliga fyra filmer som kommit sedan Disney bestämde sig för att blåsa liv i galaxen långt, långt borta. Det må låta osympatiskt att jag blir förbannad när någon som KANSKE INTE ÄR VÄRD ATT KALLA SIG FÖR STAR WARS-FAN börjar snacka en massa goja om saker de inte har rätt att snacka en massa goja om. Vet man inte vilken planet Chewbacca är ifrån har man ingen talan, OKEJ? Så. Nu förstår ni vidden av mitt känslomässiga engagemang kring Star Wars. Jag blir aggressiv och djupt osympatisk. Det jag vill säga med allt det här är att det finns en grupp fans som är ett snäpp värre. Jag talar om puritanerna.

Star Wars-puritanerna har egentligen bara ett mål: att på så många sätt som möjligt hata på en ny Star Wars-film. ”Force Awakens är ju A New Hope med nya karaktärer”, ”The Last Jedi gav Luke Skywalker alldeles för lite screen time”, ”Rian Johnson förtjänar inte att få göra en ny Star Wars-trilogi”. Ja, ni förstår hur enkelt det var för Rian Johnson själv, som regisserade The Last Jedi och har fått uppdraget att skriva och regissera en helt ny Star Wars-trilogi, att kalla dessa motbjudande fans för ”man babies”. Botten var nådd när en grupp extra vidriga fans började uttala sig rasistiskt mot en av filmens stjärnor, Kelly Marie Tran, och fick henne att säga upp alla sina konton på sociala medier.

Star Wars-puritanerna är verkligen den sämsta typen av fans. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-03-01 12:40